Den nordisk-katolske kirke i Oslo

St. Johannes Døperen menighet

15. søndag etter pinse

Lukas 17:11-19

Fr Matts Furumalm

Og det skjedde på vandringen til Jerusalem at han drog midt imellom Samaria og Galilea; og da han gikk inn i en by, møtte det ham ti spedalske menn, som stod langt borte, og de ropte høyt: Jesus, mester! Miskunn deg over oss! Og da han så dem, sa han til dem: Gå bort og te eder for prestene! Og det skjedde mens de var på veien, at de blev renset. Men en av dem vendte tilbake, da han så at han var helbredet, og han priste Gud med høy røst, og falt ned på sitt ansikt for hans føtter og takket ham; og han var en samaritan. Da svarte Jesus og sa: Blev ikke de ti renset? Hvor er da de ni? Fantes det ingen som vendte tilbake for å gi Gud ære uten denne fremmede? Og han sa til ham: Stå op og gå bort! Din tro har frelst deg.

Vi sörjer de tretton män i vår församling som är saknade, förmodligen förolyckade till sjöss. Så sägs det att en präst började sin predikan i en församling på engelska sydkusten. Det var mitt under brinnande krig i början av 1940-talet och även om engelska skepp nästan varje vecka föll offer för tyska ubåtstorpeder, så verkade detta vara en orimligt stor förlust för en liten landsbygdsförsamling och församlingen var naturligtvis i chock efter dessa ord, innan prästen fortsatte: Ja, vi förutsätter i alla fall detta. Innan de gav sig ut på sitt senaste uppdrag, var det femton stycken som kom och bad om våra förböner och Guds beskydd över dem. Två av dem har nu kommit tillbaka för att tacka Gud för detta och för sina liv…, så, de övriga tretton måste ha gått förlorade till havs. Kanske är detta sätt att inleda en predikan, ur pastoral synpunkt, inte det helt optimala, men jag tror inte att hans församlingsbor någonsin glömmer den predikan.

Det där med tacksägelse är svårt. Ibland verkar det t o m som om vi människor i vår stolthet anser att vår lydnad och vördnad för Gud är något extra som vi gör för att vi i gengäld skall erhålla tack och diverse belöningar från Gud, att Gud är den som skall tacka och återgälda oss för allt vi gör för att tjäna honom, när det i själva verket är vår egentliga enda uppgift i livet att tjäna Gud, att göra hans vilja och leva i ett totalt beroende av Gud. Men människan vill inte vara beroende av någon, allra minst Gud, och så börjar hela vår vandring bort från Gud och mot den obevekliga döden, som en fläkt som fortsätter att snurra ännu några varv efter det att kontakten med strömkällan dragits ur, men som ändå till slut saktar in och stannar.

Men någonstans djupt inom oss finns ändå det ursprungliga minnet av kontakten med Gud bevarad i alla människor. Gud ber vi därför till när vi behöver något, om det så är av andlig eller materiell natur, eller åtminstone när vi fruktar något eller är i nöd, men hur ofta består våra böner till större delen av tacksägelse och lovprisning? Vi är inte så olika de nio helade spetälska som vi först kan tro. Vi böjer våra huvuden i bön till Gud för något vi vill ha eller förändra. Och skulle det vara så att Gud genast i sin barmhärtighet besvarar din bön på ett sätt som du vill och förstår, för sådant händer otvivelaktigt också, så springer vi genast iväg och fortsätter ett tag med våra liv och våra dagliga omsorger och planer, sällan stannande upp för att tacka Gud för hans nåd. Vi har fått vad vi ville ha, det var allt vad vi just då behövde. Okay, tack då, Gud, kanske.., eller så var det kanske vi själva som klarade upp det.., behövde bara samla tankarna en stund…, nåväl, hej, Gud, vi talas vid senare, någon gång, kanske…

Men detta är långt ifrån ’tacksägelse’! Hur ofta tackar vi, på riktigt, från djupet av vårt hjärta, Gud för livet, för skapelsen, för kärleken, för våra nära och kära? Hur ofta tackar vi Gud för frälsningen, för Jesu offer på korset, för det eviga livets möjlighet, hur ofta tackar vi honom för att han inte går tillrätta med oss såsom våra synder förtjänar, att han fritt ger oss alla av sin nåd och barmhärtighet, ja, t o m att allt detta ges också åt dem som varken förtjänar eller efterfrågar det? Det är bland annat därför som den söndagliga mässan är så viktig, för här får vi faktiskt göra allt detta, med väl beprövade och lödiga ord, ord som vi får dela med kyrkans apostlar, martyrer, bekännare och alla Guds helgon, åtminstone en gång i veckan. På våra egna vägar i världen, får vi likt den ende av de tio helade, spetälska, en stund vända tillbaka till den Herre vi egentligen har allt att tacka för, och vid hans fötter falla ner i tacksägelse och lovprisning.

Ännu en söndag i kyrkoåret (häri ligger en del av det geniala i det gamla, västliga lektionariet som vi nu söker restaurera och följa i Nordisk-katolska kyrkan) är det alltså en samarier som spelar huvudrollen, förra söndagen den barmhärtige samariern, idag den tacksamme, och lika provokativt för Jesu samtid var säkert också detta, att egendomsfolket så tydligt var sämre vad gäller tacksägelse och tacksamhet än en hatad samarier. Som spetälska hade de nog varit på samma nivå, men nu var ordningen återställd och de nio andra, tydligen av judisk härkomst, kunde lämna samariern bakom sig. Här finns så många uppslag för predikningar och meditationer om världens grupptryck, om att våga vara kristen och därmed en bespottad och förhånad minoritet, om att våga omvända sig till Jesus Kristus trots allt som kan locka oss av världens fåfängligheter, men det är inte i första hand detta vi skall inrikta oss på idag, utan istället vad det är som den ende av de tio erhåller som de andra nio går miste om.

Jesus uppmanar samtliga tio att gå och visa sig för prästerna. De var dessa som kunde förklara de före detta spetälska som inte längre orena och därmed återuppta dem i deras tidigare sociala ställning och låta dem återvända till sina familjer. Det var inget konstigt med denna Jesu befallning, han följde helt enkelt påbuden i Lagen om hur detta återupprättande skulle ske. Det skulle naturligtvis också vara ett vittnesbörd inför de judiska prästerna om vem Jesus var, men det var inte detta som var det primära. Och när de spetälska lyder Lagens bud och beger sig till prästerna, så märker de plötsligt, en bit på vägen, sägs det, att de blivit friska och helade från sin fruktansvärda sjukdom. Lydnad för Lagen leder till välsignelse, precis som det ursprungligen var tänkt. Den ende av de tio, den tacksamme samariern, som då vände tillbaks till Jesus, kanske inte var bunden av samma lagbud, han kanske inte hade några motsvarande, samariska präster att visa sig för, men det viktiga var att han insåg något annat. Han insåg, kanske medvetet men troligen mer omedvetet, på ett inre, djupare plan, att Lagen inte längre hade samma funktion, när han som är Lagens fullbordan hade kommit, han såg att det gamla förbundets präster hade förlorat sin funktion, när han som är det nya förbundets Överstepräst fanns vid hans sida.

Det är för vår förståelse av Jesu liknelser och verksamhet, ofta viktigt att komma ihåg att det i stort sett alltid handlar om dig och din själ och din frälsning och din väg tillbaka till Gud. Här får de tio spetälska, tio som fullkomlighetens tal, stå för hela mänskligheten. Vi har alla, utan undantag, fått samma del av Guds gåvor, av skapelsen och av livet. Det var också för alla människor Jesus dog och uppstod, allas synder var det som han bar upp på korset, allas frälsning var det som han möjliggjorde och för alla öppnade han vägen tillbaka till Gud. De flesta vänder dock ändå ryggen åt Gud och väljer i ’världens bortvändhet från Gud’ vägen allt längre ut i världen, de flesta ser inte eller förstår inte eller uppskattar inte gåvan som givits dem i Jesus Kristus, han som är Vägen, Sanningen och Livet, han som själv är den store, barmhärtige samariern, och i dagens evangelium är det den tacksamme samariern som får förebilda kyrkan, Kristi brud, de människor som ser och förstår den gåva som givits dem, de som inte bara tar emot förlåtelsens fria gåva utan också förstår att låta detta skapa i dem tacksägelse till Gud, de som jublar över den oerhörda och oförtjänta ynnest som visats dem, ja, det helande som de fått ta emot, ett helande från en mycket värre sjukdom än spetälska, ett möjligt helande från synden i våra kroppar och själar, vilket också får dem att igenkänna Sanningen som en person, ja, får dem att vända sig, omvända sig och återvända, att mitt i steget vända sig om, omvända sig till Herren, falla ner i tacksägelse inför sin Frälsare och så återvända till sin Gud.

Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen? Jesu fråga är till lika delar fylld av förundran och av sorg. Alla är vi i vårt fallna tillstånd just ’främlingar’ för Gud, främlingar ända fram till att vi omvänder oss till honom, främlingar ända fram till att vi igenkänner vår Frälsare och söker honom, han som då inte längre kallar oss främlingar utan vänner, och aposteln Paulus förtydligar: Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.

Så handlar dagens evangelium på ett djupare plan inte i första hand om tacksägelse, utan om just omvändelse, om att vad än världen där ute och där borta kan erbjuda, det som lockade de andra nio före detta spetälska som lyckliga drog iväg, så är upplevelsen av att ha funnit sin Frälsare av ett helt annat och evigt värde. Då kan inget i världen längre dra oss bort från honom, 1 Luk. 17:18, 2 Ef. 2:17-19.

Jesus Kristus, som är den i vars närhet vi inte bara tillfälligt kan helas, utan som sedan också vill ge oss del av sitt eget gudomliga liv. De nio andra var helade från sin kroppsliga sjukdom, men ändå ohjälpligt förlorade, de var renade från sin spetälska, men ändå lika märkta av syndens fall som förut, och med sina kroppar och sina själar var de ändå på väg mot döden, ty de saknade den tro som den i judarnas ögon otrogne samariern ägde i överflöd, och dessa nio fick aldrig höra de frälsande orden av Jesus, de ord som förändrade allt: Stig upp och gå! Din tro har frälst dig.

Känner ni igen orden? Jesus säger detta eller liknande vid ett flertal fall i evangelierna. Till den lame som fick ta upp sin bädd och gå, sade han: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna. Till kvinnan med blödningar, sade han: Var vid gott mod, min dotter. Din tro har frälst dig. Till den blinde Bartimeus, sade han: Gå, din tro har frälst dig. Till synderskan som tvättade hans fötter, sade han: Din tro har frälst dig. Gå i frid. Jag säger er att den som får höra dessa ord av vår Herre, skall få träffa och lära känna också den tacksamme samariern i himlen, tillsammans med de övriga i den frälsta skaran. De övriga nio före detta spetälska missade dessa avslutande ord från Jesus, för de var så upptagna med allt vad världen nu hade att erbjuda dem. Tio blev helade, en blev frälst och det är frälsningen Jesus vill ge oss, eventuella helanden är något annat än helgelsen, eventuella helanden sker enligt Guds vilja och till följd av hans godhet, när han finner att detta är till vårt bästa, eventuella helanden, och sådana sker ständigt i Kristi kyrka, är i bästa fall första steget på frälsningens väg, men de är inte frälsningen i sig.

Herren frågar: ”Var är de andra?”, och Guds fråga till den allra första människan efter hans bortvändande från Gud ekar: ”Adam, var är du?” Det ekar ända in i våra dagar och dess återklang ligger ännu i våra öron: ”Adam, människa, var är du?”

 

© 2016 Den nordisk-katolske kirke Oslo - G. Haug  All rights reserved

grhaug@online.no